Ja, det är tydligen Stockholm som ska först ut och visa sig på styva linan och agera i något slags skyltfönster.

Skolborgarråd Lotta Edholm (fp) presenterar planerna på ett skriftligt ordningsomdöme på debattsidan i onsdagens DN. Tillsammans med Cecilia Brinck (m) och Nina Ekelund (kd) skriver hon att Stockholm ska vara “ett skyltfönster för borgerlig skolpolitik.”

Liberal skolpolitik är kass skolpolitik om jag får säga min mening om det hela. Hur länge sedan var det nu ordningsbetygen togs bort från skolan? 26 år sedan eller liknande? Man inte kalla dagens besked om återinförandet av ordningsbetygen för någon direkt framåtsyftande reform direkt.

Varför tror man att man kan lösa problem med stökiga klasser med gårdagens verktyg? Hur mycket bättre hanterar en lärare en ADHD-killes behov med detta verktyg? Vet överhuvudtaget Lotta Edholm vad koncentrationsvårigheter är för något och vad det i stor utsträckning beror på? Tror inte det.

Flera vuxna i skolan är naturligtvis en bättre väg att gå, vuxna i form av fler utbildade lärare, fler specialpedagoger, sjuksystrar och Kuratorer.

[fusion_builder_container hundred_percent=”yes” overflow=”visible”][fusion_builder_row][fusion_builder_column type=”1_1″ background_position=”left top” background_color=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” spacing=”yes” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” padding=”” margin_top=”0px” margin_bottom=”0px” class=”” id=”” animation_type=”” animation_speed=”0.3″ animation_direction=”left” hide_on_mobile=”no” center_content=”no” min_height=”none”][Uppdaterat] Skolborgarrådet Lotta Edholm backar om ordningsbetygen då detta förslag strider mot betygsbestämmelserna. Det ser vidare ut som om regerinsgspartierna är splittrade i frågan och det är väl då tveksamt om skollagen kan komma att ändras i förmån för skolborgarrådet och hennes förslag. Alltid något…..

Detta inlägg är pingat på intressant.

Andra bloggar om: , , , .[/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]

3 Responses

  1. Nej, inte kommer situationen i våra barns klass att bli bättre av att min son skulle få sänkt betyg i “ordning…”. Inte heller skulle det vara första gången vi föräldrar i så fall fick veta att det kunde bli “lite för mycket” ibland.
    Orsaken till att killar och tjejer är stökiga är ju sällan att de inte blir bestraffade för det (För vore det så bleve jag lite rädd…)
    DÄremot kunde man ju föreslå att skolan skulle få resurser för att hantera barn som har svårt att finna sig tillrätta i större grupper genom att då och då erbjuda dem ett mindre “sammanhang”.
    Föreslår man något sådant blir man dock snabbt avfärdad som flummare och om man vågar gå till skolan med en sådan idé blir man idiotförklarad för då skulle inte rektorn klara sin budget…

  2. Anders, jag skulle bara vilja göra en kort kommentar till detta inlägg (hoppas att jag nu kan förhålla mig kort, vill få en promenad medan det är ljust, i kanonfin vinterdag, sol och snö)!!

    Ang. hårdare-tag och disciplin- och gränssättningsdebatter… Och en massa andra fenomen i samhället har jag verkligen börjat fundera en hel massa…

    Letade fram en bok ur min (ganska omfångsrika bokhylla, men jag är inte intellektuell så, kreativ “arbetare”). Denna bok är skriven av den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus. Jag funderade på att verkligen nu läsa den i dess helhet!! Och gärna återkomma mer om dess innehåll. Boken heter ”Base Instinct” och är utgiven på Norton, New York – London, nu i mjukband, så den har något år på nacken. Tror den kom runt millennieskiftet.

    Av en slump började han tillsammans med en kvinnlig kollega (och chef) undersöka seriemördare och deras bakgrund. Han fann att dessa utan undantag varit utsatta för grova övergrepp. Han skriver bland annat att han gjorde den enkla frågan till en början om seriemördarna blivit agade som barn. De flesta svarade nej och detta kunde han ju ha nöjt sig med och trott på. Men han gick vidare, i djupare intervjuer av både de kriminella som deras anhöriga och andra och då trädde andra bilder fram.

    Det verkar som om de grövst i barndomen utsatta är de som kanske allra mest skyddar sina föräldrar.

    Han refererar också till en sociologisk undersökning som en Raphael Ezekiel gjort på medlemmar i rasistorganisationer. I en omfattande referenslista i slutet av boken hänvisas till R.S. Ezekiel; ”The Racist Mind” (New York: Viking, 1995). Och finner att flera drag är gemensamma i dessa personers (de rasistiskas) bakgrund som påminner (i högsta grad) om seriemördarnas!

    Och Pincus nämner faktiskt också ADHD och CD slog mig! Och har funnit att det är en riskfaktor för att utveckla grovt våld som vuxen. Detta gäller alltså USA, där samhället ju trots allt än så länge är hårdare och klyftorna större? Han menar att skola, sociala myndigheter, troligen också barnpsyk osv. borde se att detta är varningsklockor när ett barn visar dylika symtom, de tyder ofta på övergrepp av olika slag i barnets bakgrund. Men detta förbiser man (men att inte gripa in är betydligt lättare för enskilda ”myndighetspersoner”, tyvärr, därför att de riskerar att bli så hårt ansatta och attackerade. Aino Trosell skrev nyligen i DD om detta som svar på en ledare av Göran Greider, som socialarbetare kan man snarare hoppas på det bästa och låta ett barn gå under, men hoppas att det inte sker alltför våldsamt).

    Rent neurologiskt menar Pincus (och detta är ju inte så svårt att föreställa sig) att hjärnan inte är färdigutvecklad när barnet föds. Barnets sensomotoriska omgivning påverkar dock dess färdigbildande och förgrening av synapser osv. och blir ett barn utsatt för diverse övergrepp så kan i värsta fall framloberna knappt utvecklas. De delar av hjärnan där empati sitter. Där sitter också förmågan att kontrollera våldsamma drifter. Men jag tror också att barn inte föds med destruktiva eller våldsamma drifter alls. Utan dessa påförs ett litet maktlöst och utlämnat barn av dess omgivning tidigt i livet. Det måste ha någon i sin omgivning som förmår visa det att medkänsla och kärlek verkligen existerar.

    Jag tror inte på jan Björklunds och liberalernas idéer om disciplin och hårdare tag alls. Vad kan ett aldrig så argt barn uträtta? Man måste kunna handskas med utagerande barn på ett annat sätt. OCH också se de osynliga, tysta, snälla… Kanske berättar barnet något med sitt utagerande? Som i och för sig kan vara nog så svårt att dechiffrera…