Hösten är här

Min hitintills enda natt på sjukhus, som patient måste understrykas inträffade i december 1996. Kroppen hade börjat kränga kraftigt dagarna innan. På vårdcentralen trodde dom att det var någon form av epilepsi och på Karolinska sjukhuset där jag så småningom hamnade för denna enda natt lutade de mer åt en hjärntumör. Själv hade jag ingen aning och började räkna dagarna. Kanske skulle jag bli lika gammal som Jesus.

Så småningom kom läkarna fram till att jag hade drabbats av en TIA, transitorisk ischemisk attack en variant av lättare stroke. Orsakerna till detta är fortfarande höjt i dunkel men det börjar nu så här nästan tio år efter klarna något. Numer erkänner läkarna att stress kan vara mycket hälsofarligt i kombinationer med till exempel högt blodtryck och övervikt och allmänt osunt leverne. Vid den tiden så var stressen och arbetsbelastningen väldigt hög för mig. Nu i dagarna har de också kunnat konstatera ett för högt blodtryck hos mig som måste medicineras.

Gubbe vid drygt 40, tänkte jag när jag sprang igår morse utmed Mälaren. Valet bör vara lätt. Eller? Självplågan, svält samt kontemplation i klosterliknande miljöer är väl det som bjuds framöver? Så dramatiskt är det naturligtvis inte. Jag försöker springa två gånger i veckan och det gör mig gott trots ömmande ben ibland. Kanske jag kan drista mig till stavgång framöver. Det ska vara väldigt effektivt säger dom som vet.

Jag har nu ett BMI, body mass index, kroppsmasseindex på 29. Gränsen för fetma ligger på 30. Mitt mål är att komma ner till 24 som räknas till normalvikt. Min meningsfrände och dykpolare Magnus inledde sommaren med en hälsokampanj. Vågar han anta en utmaning i att sänka sitt BMI tro?

I går kunde jag konstatera att den riktigt första höstdagen var här. Ladusvalorna vid båtvarvet är försvunna för i år. Dom har länge kämpat sig kvar. Det känns skönt att kunna springa i takt med årstiderna.