Denna filmsnutt är den första i sitt slag från undertecknad. Oblygt kastar jag mig över ännu ett media. I en serie återkommande videoinslag lägger jag ut texten om omvärlden. Enkelt, nästan helt utan finess men lärorikt för undertecknad. Vi får se vart det slutar och alltid lär man sig något nytt …..

Naturligtvis kan jag önska mer av tekniken. Gör ett försök att försöka vässa den till nästa försök.

DN:s Henrik Brors intervjuas om Carnegie-skandalen som nu kastar skuggor över Mats Odell.

Detta inlägg är pingat på intressant.

Andra bloggar om: , , , , .

4 svar

  1. Det var väl ett bra första försök!! 🙂

    Och om socialborgarrådet i Stockholm (??): hur är det med logiken och dylika personer funtade??? (vem är det som är dum i skallen här?? Är det jag?). Görs för dessa barns bästa!!?? Alltså…

    Har läst litet om senaste hjärnforskningen, om hur neocortex (den del i hjärnan där bearbetande sker och alltså logiskt tänkande ”äger rum”) passeras förbi i vissa situationer…

  2. Tack för ditt erkännande, Karin!

    Av kommentarerna från den närmaste omgivningen får jag veta att jag framstod som en butter typ och att jag måste pigga på mig bra mycket om folk ska bli intresserade.

    Vi får se hur det går om jag lyckas hitta något ”stimorolleende” till nästa gång. Projektet är dock en liten utmaning och kan bara bli bättre.

  3. Här om att le och lägga huvudet på sned 🙂 : http://www.arbetaren.se/xxbloggen/?p=17

    Och av Ingemar Gens (t.ex.) kanske du kan få tips och inspiration 🙂 : http://www.gens.se/?page_id=20

    Ibland är det kanske svårt att le!? Man kanske är just så ”butter” och kanske har anledning att vara det (som när man läser DN efter en hel natts jobb till råga på allt)?? 🙂

    Jag har sett några videor med Naomi Klein och då slog det mig hur litet hon ler på dessa, för att vara kvinna kanske!? Kanske därför jag reagerade på det? Och ja, funderade över min reaktion.. Och kvinno- och mansroller ch vad som förväntas och inte och hur kanske olika man uppfattar samma reaktioner från olika kön… Men om jag skulle mötas av en man som ler som kvinnor kanske ler (i ”tid och otid”) skulle jag nog smälta – rejält!?

    Själv är jag nog väldigt typiskt kvinnlig (trots all medvetenhet?): är just den leende och oerhört tillmötesgående, tror jag! Kanske förminskande mig; för att nte vara så farlig eller hotfull? Vilket jag kanske har med mig i ryggmärgen? Från tidigast i livet? Där en klarögd liten dotter, från kanske tidigast ilivet, t..o.m.var hotfull för sin (akademiskt utbildade) pappa? Tänka sig!!

    Apropå att le eller se butter ut osv. Eller vara som man är?

    Skulle jag få DN i min hand skulle jag nog inte le, eller kanske le väldigt, och kanske ler jag mer och mer ju argare jag är? 🙂

Kommentarer är stängda.