När man lyfter handen och slår någon som är svagare än sig själv. Ja, då är man illa ute, då har man förlorat. Tyvärr så finns det en hel del människor bland de förlorades skara i vårt land. Människor som säkerligen själva varit utsatta och förnedrade en gång i tiden. Nu slår dem själva istället, dem slår sin partner, sina barn eller både och.
Bobbys styvpappa och mamma kommer att få sina straff. Men innebär detta att dem efter avtjänat straff inte kommer att begå liknade handlingar igen? Inte mycket tyder på det. Förutom straffet så behöver dem också hjälp. Hjälp att vara människor. Hjälp att upphöra med våldet och destruktiviteten.
Det finns en påtalig konflikt mellan individuell frihet å ena sidan och samhällig kontroll och omsorg å den andra. Att döma barn till tvångsvård, LVU är inte lätt. Det uppfattas inte sällan som ett övergrepp från myndigheterna av någon av de inblandade parterna eller från omgivningen. Ska det vara lättare att omhänderta barn som far illa? Hur illa far de när samhället griper in och bryter föräldrarnas direkta ansvar för barnen? Frågor jag ställt mig när jag som nämndeman i Länsrätten dömt barn till LVU.
Antalet polisanmälda misshandels- sexualbrott mot barn under 15 år har ökat med 60 procent mellan 1994 och 2004, rapporterar Rädda Barnen. Jag hoppas verkligen att dessa siffror mera är ett uttryck för en ökad medvetenhet och en ökad vilja att anmäla och lägga sig i. Alternativen förskräcker.
Andra bloggar om: barnmisshandel.