Alldeles nyss kom jag hem från den första joggingturen på mycket länge. Hur länge? Ja, det var mer än 4 månader sedan sist och det kändes. Vad snabbt man går ner sig. Uppskattningsvis bär jag på fyra fem kilo mer än jag gjorde i höstas då jag var i mitt esse.
Det är en obetalbar kännsla att kunna sväva fram, nåja stappla fram är väl en bättre beskrivning, utmed vattnet på mjuka skogsstigar en tidig morgon med sol och fågelkvitter. Ett privilegium som vi som bor utanför Stockholms tullar kan unna oss. Nu väntar frukost och sedan jobbet.