I en artikel i DN idag ges Jan Björklund utrymme att lansera sin kandidatur till skolministerposten. Att han kandiderar till denna post är i och för sig inget nytt men inte desto mindre skrämmande för det.

Låt mig få granska några av hans uttalanden i artikeln.

Det måste bli mycket tydligare inriktning på att skolans huvuduppgift är att förmedla kunskaper. I dag är det för mycket slagsida åt omsorgstänkandet.

Vad är det för fel med omsorg när barnen som börjar skolan är olika, har olika förutsättningar med sig hemifrån och därför kräver en flexibel skolmiljö och en modern pedagogik som tar hänsyn till deras behov och inte enbart driver kraven på mätbara kunskaper och hårt disciplinärt drillade elever. Så här skriver Anders Carlberg:

Runt 17 procent av Sveriges barn och ungdomar har en pappa eller mamma som missbrukar eller är psykiskt sjuk. Var tionde barnaföderska är en missbrukare. Vi pratar om 3-4 i varje klass, 1-2 i varje basket- eller fotbollslag. Det är dessa föräldrar som en partiledare vill bötfälla för att barnen inte kommer till skolan.
Ur Anders Carlbergs bok ”Förebilder och berättare för hopplösare” sid. 158.

Björklund har ett skrämmande svart vitt tänkande och en oförmåga att sätta sig in i skolans verklighetsbild samtidigt som han helt verkar sakna ordet pedagogik i sitt ordförråd. Detta är en återgång till gammalt lärande med disciplin, kvarsittning och bestraffningar. Allt som om det vore hämtat ur Alf Sjöbergs film Hets med Björklund i rollen som Caligula. I artikeln i DN står det vidare:

Folkpartiet vill också ge skolan möjlighet att tvinga en mobbare att byta skola – inte bara flytta på mobbningsoffret.

Björklund och Folkpartiet vill här skapa möjligheter för en skola som misslyckats i sitt anti mobbningsarbete att ”sopa problemen under mattan” och belasta andra skolor med problemen. Vi måste kunna ställa skolorna till svars för deras arbete med mobbingen. Arbetet med att förebygga mobbingen måste ständigt vara aktuellt och föräldrarna ska involveras i samtal kring detta. Att fokusera på den enskilde mobbaren och flytta denne löser sannerligen inte problemen vare sig kortsiktigt eller långsiktigt.

Det är märkligt att se Folkpartiet tala för en skolpolitik hemmahörande på 50-talet. Så här skriver Lena Fetan Ljunghill, Pedagogiska magasinet om partiets utbildningsideal:

DET ÄR TRAGISKT ATT FOLKPARTIET på punkt efter punkt nu överger de utbildningsideal som tidigare karaktäriserat en liberal skolpolitik, alltsedan den progressiva skolreformatorn Fridtjuv Bergs dagar vid sekelskiftet.
Många är också de folkpartister som inte längre känner igen sig i sitt eget parti. Sammantaget är det en mycket svart bild av dagens skola och förhållandet mellan lärare och elever som folkpartiets skolpolitik förmedlar. Den genomsyras av en elevfientlig inställning, där det inte finns mycket av tillit till att eleverna verkligen vill lära sig saker i skolan och också själva är kapabla att ta ansvar för sitt lärande.
Ur En skolpolitik som blir alltmer bisarr – Ledare Pedagogiska magasinet nr 3 2005.

Avslutningsvis kan man fråga sig om Björklund verkligen har samtliga partier i den borgerliga alliansen bakom sig när han driver sin gammalmodiga skolpolitik?

Det här inlägget publiceras också på motallians.se.