Fotografen Georg Oddner är död

Nej, tänker jag högt när jag läser om detta i dagens DN.

Men folk måste ju få gå och dö när de är gamla det är ju bara så livet är funtat. Han känns som en kär gamal vän, en vän som är borta nu.

Jag delade fotografin med Georg. Han var kanske min första riktigt stora inspirationskälla. Det är han fortfarande, en stor inspiration för min egen fotografi. Hans bilder från latinamerika och det forna sovjet sitter stadigt i min hjärnbark. Jag tycker mycket om hans fotografi och jag tycker om honom också fast jag bara kort har talat i telefon med honom.

Detta inlägg är pingat på intressant.

Andra bloggar om: , , .

3 Comments

  4. […] Fotografen Georg Oddner är död
    Hela världen breder ut sig i Georg Oddners fotografi. Som jazzmusiker visste han hur musik kunde skildras på bild – här finns några av hans absoluta toppar – och hans bilder från spanska tjurfäktar­arenor slår det mesta i fotografisk precision och återhållen hetta. För ett ögonblick kan jag till och med få för mig att det rör sig om ett tidigt självporträtt, stramt, korrekt men också lite befallande. Under senare år är det hans konstnärs- och skådespelarporträtt som dominerat, bland annat i en utställning, “Nordstjärnan”, på Nationalmuseum med Ingmar Bergman och hans skådespelare i centrum. Som en av få fotografer i Sverige rörde han sig också suveränt fritt mellan en handfast bruksfotografi och rollen som en av Sveriges ledande konstfotografer.

    Just nu finns han med på Magasin 3:s jubileumsutställning “To be continued” med en hel vägg täckt av bilder.Ändå kan inte de många officiella framträdandena göra honom full rättvisa. Nog för att de internationella namnen gör sig påminta med tydlig påverkan från Richard Avedon, André Kertész och Henri Cartier-Bresson. Men det speglar nog mer en utbredd tidsanda i svart och vitt hos en rad ledande fotografer under 1950- och 1960-talet än ett öppet beroende. Viktigare hos Oddner är den mycket exakta stillhet som alltid dominerar hans fotografi, egentligen motsatsen till Richard Avedons rörliga modebilder (nu i en stor utställning på Louisiana norr om Köpenhamn). Det stilla ögonblicket finns överallt i Oddners foto och verkar nästan ha kommit av sig själv, i pressbilder, reseskildringar, porträtt och reportage. Världen tycks hämta andan och upprättar en säregen kontakt med kameran, omedvetet, ändå kontrollerat som en balettrörelse.Till slut är det några få enkla fotografier som står fram starkast. En grafiskt stram jazzbasist från 1957, en våldsam arbetarskildring av en bärare i Puno, Sydamerika, från mitten av 1950-talet, ett barn som tittar fram bakom en stol och en fåraherde på en hästrygg som ser rätt in i kameran någonstans i Sovjetunionen, båda från 1967.

    Det är rasande skickligt fotograferat och definierar en estetik som mer ser till motivet och den enskilda människan än till fotografin i sig, till dess roll som undanglidande konstart mellan avbildning, grafiskt ren form och tidsdokument. Och nog fungerar ännu Jacques Werups storvulna karakteristik från 1987 av Georg Oddner som fotograf: “Han pläderar ständigt för den enskildes rätt till (och ensamhet med) sin egen, personliga livsgåta…” Omdömet kan gälla en hel fotografisk epok, nästan utan undantag.En stor del av Oddners kvarlåtenskap finns nu på Malmö museer och omfattar cirka 675.000 bilder. Det ger en föraning om de möjligheter som finns i framtiden att exponera Georg Oddners fotografi i nya utställningar.  
    Peder Alton   […]

Comments are closed.