Jag tänker på vad ”udda” personer egentligen kan uträtta här i världen, om de bara får de rätta förutsättningarna. Wittgenstein var en sådan ”udda” person. Einstein likaså. Wittgenstein kom från Österrike. Einstein var tysk. Nu hade Wittgenstein en borglig och en minst sagt stabil ekonomisk bakgrund som gav honom förutsättningarna att i stort sett göra det han ansåg var nödvändigt att göra. Detta borde naturligtvis fler vara givet, att göra det man anser vara nödvändigt.
Wittgenstein har geniförklarats och har en mycket stark ställning inom filosofins värld. Man anser också att han hade Aspergers syndrom. Nu är det så att alla som har Asperger inte är genier. Däremot har det visat sig att många genier har Asperger eller på ett eller annat sätt unika förmågor.
Jag tycker detta ger en tänkvärd dimension till ordet funktionshindrad. Ett ord man ger personer som har fått diagnosen Aspergers syndrom. Vi ska vara rädd om ”våra” udda människor, våra avvikare och dem som inte riktigt passar in i vårt supereffektiva samhälle där kraven bara skruvas upp och ökas på hela tiden. Vi måste kunna tillåta oss ett visst ”utanförskap” där det är tillåtet att vara avvikande. Vad för samhälle får vi annars om vi inte gör det, frågar jag mig.
Jag har kallat detta inlägg för ”Människor från mars” beroende på att jag tycker personer med Aspergers syndrom är spännande och utmanande. Samtidigt älskvärda, krävande, ”för mycket” ibland och udda.
Einstein lär också ha haft Asperger. Visste ni förresten att Einstein 1952 blev erbjuden att bli president i Israel. Han tackade nej med motiveringen ”equations are more important to me because politics is for the present, but an equation is something for eternity”, lär på svenska bli ungefär “Ekvationer är viktigare för mig än politik. Politik är förgängligt men ekvationer är för evigt”. Källa Wikipedia.
Begreppet Aspbergers syndrom är ursprungligen uppkallad efter barnläkaren Hans Asperger, också han från Österrike. Hans Asperger beskrevs av sin dotter Maria Asperger-Welder, i en intervju gjord av Uta Frith och Christopher Gillberg, som distanserad, onåbar, intensivt intresserad av det tyska språket, ständigt upptagen av citat. Källa Wikipedia.
Förresten lär också Bill Gates ha Asperger, har jag hört……och Lisbeth Salander förstås, aktuell i boken ”Luftslottet som sprängdes”.
Dessa tankar är inspirerad av ett inlägg om Wittgenstein på bloggen ”Världens eko”.
Detta inlägg är pingat på intressant.
Andra bloggar om: Wittgenstein, Einstein, Hans Asperger, Asperger syndrom, Bill Gates, utanförskap, Lisbeth Salander, Luftslottet som sprängdes, Stieg Larsson.
Jag har funderat lite mer på “Salanderfiguren” och inser att Stieg:s böcker måste anses som ren förströelselitteratur. Ungerfär som spindelmannen. Hon tillskrivs ett antal övermänskliga egenskaper: fotografidskt minne, IQ på förmodligen 170 eller mer, kan slå ned en person sonm väger tre gånger sin vikt fast hon sällan tränar, kan tillverka dataprogram som kan ersätta Internet Explorer för att skicka över all hårddiskinformation till en egen server utan att någon användare misstänkter intrång, hon kan utan spår sno åt sig superskurken Wennerströms miljarder utan att någon fattar något om att hon tagit pengarna, etc.
Vi förförs och sträckläser, men jag har fan i mig inte sett en enda skeptisk kommentar. Stieg L måste gapskratta i sin himmel över att hans hobby att skriva tegelstensdeckare möts av sådan enig entusiasm från kritiker. Missförstå inte: detta är fantastisk underhållning men bygger på att vi låter oss hänryckas av en övermänniskas superkrafter och det är väl vad vi vill läsa som avkoppling. Men var finns realismen i figuren? Det faktum att en person har Asperger innebär i regel INTE att personen är en “savant” som kan fungera med sina intellektuella superkrafter i samhället på det sätt Lisbeth beskrivs göra. Låt oss alltså hylla romanerna för vad de är: bra förströelselitteratur, men inse att de inte platsar bland andra deckare. För att göra så krävs att romanens hjälte är något sånär mänsklig.
För övrigt anser jag att personteckningarna generellt i romanerna är usel, med alltför svartvita figurer. Men som underhållningslitteratur är böckerna underbara.
Och jag som i ett intelligenstest på nätet fått svaret att jag har samma intelligenstyp som Bill Gates. 🙂
Jo men man orkar i a f läsa de 6-700 sidorna. Man ser fram mot nästa kapittel etc.
Hur många böcker gör man det med?
Lisbeth är en intressant figur. Kanske kan bidra till att gjuta mod i tjejer som blir överfallna etc. Att inte bli offer, att inte “ta skit”.
Just den lite utanför samhället stående Lisbeth, omyndigförklarad (kan man väl inte bli längre i Sverige) och trassel med psykriatrin. -Fördommar som finns mot dessa människor och mot “udda” människor etc.
Lisbeth är lite av en kvinnligg 007 James Bond, Pippi Långstrum har också angetts samt kanske en mordern Jan de Arc etc!
Den “ofärdiga” boken handlade den också om Salander/Blomqvist? Systern Camilla (som fysisk person s a s) kunde gärna dykt upp i något sammanhang under bokserierna. Omnämns ju bara!
Jo, jag kan också konstatera att läsandet av Stieg Larssons böcker går som en dans. Jag hade mycket glädje av dem när jag läste dem. Jämför man med de andra inom skrået, Jan Guillou, Henning Mankell, Liza Marklund och Sjöwall/ Wahlöö så står sig Stieg Larsson väldigt bra, tycker jag.
Gestaltandet av Lisbeth Salander är hoppingivande.