Kung Bergman är död. Leve honom…

Idag hyllar Sverige Ingmar Bergman. Det är han värd. Han är verkligen stor. Även för mig som inte direkt fick honom med ”modersmjölken”. Tillsammans med Norén var väl han att betrakta som ”en av de svåra” hemma. Det var djupt, svart och allför många anspelningar på sex i hans filmer för att de riktigt skulle gå hem i stugan.

Först som ung vuxen började jag att ta till mig hans filmer. Först ut, själva introduktionen stod filmen Fanny och Alexander för – en underbar upplevelse. Jag minns att jag såg den långa versionen på bio. Jag tror att den var hela 5 timmar lång. Sedan kom ”Smultronstället” och sist ”Det sjunde inseglet” som jag tog till mig för inte alls så länge sedan. Däremellan kom Bergmans uppsättning av pjäsen ”Markisinnan de Sade” av Yukio Mishima att göra intryck på mig i sin stramhet. Färgerna, Agneta Ekmanner i rollen som Grevinnan de Saint-Fond, scenografin av Charles Koroly och kostymerna är starka minnen från pjäsen,

Jag inser att jag har mycket kvar att utforska av det lanskap Ingmar Bergman skapat. Det glädjer mig.

Detta inlägg är pingat på intressant.

Andra bloggar om: Ingmar Bergman.